The Horus Heresy
It is a time of legend.
Mighty heroes battle for the right to rule the galaxy. The vast armies of the Emperor of Earth have conquered the galax in a Great Crusade - the myriad alien races have been smashed by the Emperor’s elite warriors and wiped from the face of history.
The dawn of a new age of supremacy for humanity beckons.
Gleaming citadels of marble and gold celebrate the many victories of the Emperor. Triumphs are raised on a million worlds to record the epic deeds of his most powerful and deadly warriors.
First and foremost amongst these are the primarchs, superheroic beings who have led the Emperor’s armies of Space Marines in victory after victory. They are unstoppable and magnificent, the pinnacle of the Emperor’s genetic experimentation. The Space Marines are the mightiest human warriors the galaxy has ever known, each capable of besting a hundred normal men or more in combat.
Organised into vast armies of tens of thousands called Legions, the Space Marines and their primarch leaders conquer the galaxy in the name of the Emperor.
Chief amongst the primarchs is Horus, called the Glorious, the Brightest Star, favourite of the Emperor, and like a son unto him. He is the Warmaster, the commander-in-chief of the Emperor’s military might, subjugator of a thousand worlds and conqueror of the galaxy. He is a warrior without peer, a diplomat supreme.
Horus is a star ascendant, but how much further can a star rise before it falls?
Så börjar serien ”The Horus Heresy”. Som ni förstår är det en sci-fi serie som utspelar sig en bra bit in i framtiden (år 30 000). Själva bokserien är inte avslutad än. För tillfället har förlaget Black Library (www.blacklibrary.com) släppt 18 böcker och fyra stycken är på väg utan att visa några tecken på att serien har något avslut i sikte.
Hur kom jag att börja läsa serien? Som barn blev jag helt tagen av Games Workshops Warhammer 40K (www.gamesworkshop.com). Det var ett figurspel som baserades på små figurer som man själv målade. Spelet utspelade sig dock inte som de flesta tennfigurspel under vår egna historia, utan i framtiden (år 40 000). Med hjälp av en armébok fick man pyssla ihop sin egna armé av självmålade figurer, som man då kunde möta andras arméer med. Dessa böcker beskrev alla möjliga regler gällande den armé man kontrollerade. Samtidigt fanns där också berättelser om världen år 40 000. Dessa berättelser fängslade mig något enormt.
När jag blev lite äldre så upptog andra intressen min tid. Berättelserna om Games Workshops galax levde dock kvar samt intresset för spelet. Jag brukade vandra in i spelaffärer när jag hade tid för att följa spelets utveckling. Det var under ett av dessa besök 2006 som jag såg en bok vid namn Horus Rising. Horus Rising är första delen av bokserien ”The Horus Heresy” som tar plats år 30 000 medan figurspelet tar plats år 40 000. År 30k är en tid av framtidstro och hopp. Människan har nästan erövrat hela galaxen och vetenskapen blomstrar. År 40k är en tid av krig, mörker och ondska… det är en dystopi. Som ni förstår är det något som går snett. Vad som går snett är vad The Horus Heresy handlar om.
Hur ser världen ut år 30k? Människan var på ruinens brant, uppdelade i små fraktioner av stater som nästan alltid låg i krig med varandra. Under denna tid steg det fram en väldigt mäktig individ som enbart kallades för kejsaren (The Emperor). Kejsaren besatt en enorm mental kraft, var en mäktig härförare, genial vetenskapsman… när jag tänker på det så var han oöverträfflig på allt han tog sig till. Denna kejsare skapade sig en armé som ingen kunde motstå. Genom genmanipulation så skapade han en armé av supersoldater. Genom denna erövrade han jorden. Han förbjöd religion och kallade vetenskapen den enda sanningen. Jorden var en sak att erövra, galaxen en helt annan. Kejsaren förstod att han omöjligen själv kunde leda alla jordens arméer genom galaxen. Han behövde generaler som skulle kunna leda hans nya supersoldater, även kallade Space Marines. Han delade sin armé i 20 legioner. Han skapade 20 stycken primarcher, soldater av genetisk perfektion, för att leda dessa legioner. Men något gick fel under skapelsen av primarcherna. Under mystiska omständigheter försvann kapslarna som rymde de outvecklade primarcherna ut i galaxen. Kapslarna spriddes åt olika håll vilket resulterade i att primarcherna landade/kraschade på var sin planet. Det som var ännu mer mystiskt var att alla primarcher just landade på en planet där människor levde. Som ni kanske misstänker var det en annan form av intelligens inblandad i ”kidnappandet” av primarcherna. Kejsaren gav sig ut i galaxen och sökte upp varje primarch. Sökandet tog dock sin tid vilket innebar att primarcherna hann växa upp och anamma mycket av de traditioner och seder som deras nya planet stod för. Således överförde de mycket av dessa traditioner till de legioner de senare skulle leda. Alla primarcher besatt också olika kvalitéer som de var speciellt kunniga inom. Den primarch som kom att stå kejsaren närmast var en vid namn Horus Lupercal.
Så vad är det jag tycker är så enormt underhållande och bra med denna bokserier? Många anser att science fiction är just fiktion och därmed helt fråntagen sin koppling till verkligheten. För min del kan man framhäva budskap på ett klarare sätt genom att klä dessa i andra sammanhang, andra verkligheter och sagor. Det är just vad The Horus Heresy gör.
Liksom många andra sagor så är The Horus Heresy ett hopkok av dagens religioner, statsskick, personligheter, sagor och krig. Man känner igen vart olika teman i berättelsen är tagen ifrån. Jag kan till exempel nämna legionen Ultramarines som är baserad på antika Rom samt antika Grekland, Space Wolves som lånar starkt från vikingarnas kultur samt varulvarnas, White Scars som har likheter med det medeltida mongoliska krigssättet, Blood Angels som har inslag av vampyrer och änglar, Dark Angels vilka påminner om tempelriddarna, World Eaters liknar Spartacus historia, Thousand Sons antika Egypten och så vidare.
Ni känner säkert också igen likheterna mellan Kejsaren (gud) och Horus ( Lucifer). Hela The Horus Heresy har likheter med kriget i himlen där primarcherna liknas vid änglarna. Själva serien tar också ofta upp detta, att tidigare skrifter som Bibeln just är varningstecken inför framtida händelser. Just detta sättet att koppla samman vår historia samt det som händer nu som någon form profetia inför framtida händelser är genialt. Inte sällan är det man sitter och läser en bok i serien då just en sådan koppling uppkommer. Det ger liv till berättelsen och gör att ens egna kunskap belönas.
Böckerna tar på ett väldigt bra sätt upp känslor och relationer. Vad jag syftar på är grundläggande känslobehov så som bekräftelse, framtidstro med mera. Primarcherna/Space Marines kan knappast liknas vid en människa. Men, hur de resonerar och handlar påminner ofta väldigt mycket om mänskliga. Det ger en känsla av att hur mycket framgång man än har, hur stor talang man än besitter, så undkommer man aldrig ens egna undermedvetna. Detta gör oftast karaktärerna väldigt intressanta.
Serien berättar om ett intergalaktiskt krig mellan supersoldater. Som ni förstår så innebär detta att det är en hel del krig. Och likt alla andra ting kan man berätta om krig på olika sätt. Denna serie berättar ganska så ingående om bataljerna. Med detta menar jag inte enbart ingående taktik, utan ingående dödande. Det är bröstkorgar som slås in, skallar som sprängs, ryggradar som dras isär. Man kan betrakta detta som övervåld och för vissa läsare kan jag tänka mig att det blir för mycket.
Jag har inte stött på någon kvinna som läser serien. Kan bero på att det inte finns någon kvinnlig primarch och att alla Space Marines är män. Visst, det förekommer någon mänsklig kvinna där och här, men de är så underrepresenterade så att det blir absurt. Man märker dock att författarna försöker blanda in mer kvinnor, vilket de gör på ett bra sätt när det väl händer.
The Horus Heresy är inte skriven av en författare, utan av många. Det innebär att böckerna skiljer sig en aning från varandra. Det är för tillfället ungefär sju författare som har författat till serien. Givetvis har man favoriter bland dessa.
Nedan ser ni de som jag har läst än så länge och vilka betyg jag sätter. I framtiden planerar jag recensera de nya böckerna jag läser. Orkade dock inte göra det med alla delar som jag redan läst.
Horus Rising – Dan Abnett – 10/10
False Gods – Graham McNeill – 7/10
Galaxy in Flames – Ben Counter – 6/10
The Flight of the Eisenstein – James Swallow - 8/10
Fulgrim – Graham McNeill – 10/10
Descent of Angels – Mitchel Scanlon – 9/10
Legion – Dan Abnett – 10/10
Battle for the Abyss – Ben Counter – 5/10
Mechanicum – Graham McNeill – 9/10
Tales of Heresy – Compilation. Nick Kyme & Lindsey Priestley, editors – 7/10
Fallen Angels – Mike Lee – 7/10
A Thousand Sons – Graham McNeill – 9/10
Nemesis – James Swallow – 7/10
The First Heretic – Aaron Dembski-Bowden – 10/10
Prospero Burns – Dan Abnett – 8/10
Age of Darkness – Compilation. 7/10
The Outcast Dead – Graham McNeill – 6/10
Deliverance Lost – Gav Thorpe – läser för tillfället
